147
föräldrar påtvingat sig. Öfver hela hennes väsende hvilade nu en djup smärta, hvilken stundom högt uttalade sig i en suck eller i en varm tår. Axel hade väl, ehuru icke sjelf glad, genom sitt skämt och sin ömhet någon gång aflockat henne ett leende; men det var en solglimt ur molnet, den försvann, och molnet syntes mörkare.
— I eftermiddag skall du sätta ihop mina mössor, Maria! — sade modern, sedan de kommit från middagsbordet. Jag eger ingen enda af dem i ordning, utan jag har i dag af ren brist fått lof att sätta på mig en af söndagsupplagan; men, — tillade hon, — du får icke sitta uppe i din lilla jungfrubur, utan nere i förstugukammaren, så kan jag märka Axels skjortor och få höra litet mera nytt från Lovisa.
Mamma hade litet att stöka med efter måltiden; men fadern rökte sin pipa hos Maria, som redan satt omgifven, ja nästan inhöljd, i de omätliga tyllremsornas vågor. På sängen låg en mängd tvättade florsband af åtskilliga färger, och jemte dessa de nystärkta mössorna.
Fadern var nästan mer än vanligt öm; ty han kände sig så lycklig att efter veckor af saknad återse Maria, hvilken kanske utgjorde hans skönaste, mest ostörda fröjd.
— Du är ej glad, min goda ficka! — sade Sylvén; ty den klart seende fadersblicken hade upptäckt, att Maria icke var hvad hon försökte synas vara, och inom sig tänkte han: — den der resan tyckte jag alltid var bra onödig.
Ack, huru gerna hade ej Maria velat upptäcka hela sitt hjerta för den älskade fadern; men hon kunde det ej. Hon svarade nästan icke, utan kysste blott innerligt faderns hand, hvilken vänligt smekte henne; och fadern, den gode fadern, ledde samtalet på andra ämnen, bland hvilka Axels afresa längst och innerligast afhandlades.
