12
Dessa sista ord sade Maria då hon öppnade dörren, bakom hvilken Gustaf gömt sig.
— Ser du, att allt är sig likt i min lilla kammare: blommorna, taflorna, den vackra utsigten. Allt helsar dig ett välkommen, till och med den lilla fogeln, som nu litet lyfte hufvudet upp under vingen, — sade Maria, sedan Axel inkommit i rummet. — Ser du, att allt står på sitt vanliga ställe, och äfven vår trefliga soffa, hvilken länge väntat på dig, — fortfor hon och drog honom ned i den lilla hörnsoffan. — Gud vare lof, att jag har dig åter! — hviskade hon efter några ögonblicks tystnad och lade med barnslig ömhet sitt hufvud mot broderns axel, under det han lindade sin ena arm om systerns lif och med andra handen strök undan de rika lockarne, som nedfallit öfver panna och kind. De lyckliga syskonen njöto nu en af lifvets renaste, ljufvaste stunder.
Troget meddelades nu allt, som under deras skilsmessa tilldragit sig, och den barnsligare Maria fann ingen småsak för obetydlig att anförtros åt Axel.
— Nå, söta Maria, huru är det med brukspatronen? Du skref en gång, att han börjat visa dig ett slags egen artighet, samt att du fruktade, att mamma gerna skulle önska honom blifva din man,
— Ja, Axel, jag fruktar det ännu. Han är här i hvarje vecka, ger oss ofta skänker, hvilka, så väl som gifvaren sjelf, visst mycket behaga mamma; ty hon talar beständigt om hans godhet, hans värde och om det stora, präktiga Lundafors.
— Och du? Hvad tänker du om bruket och brukspatronen? Skulle du vilja kalla dem dina?
— Så du skämtar, Axel! nog vet du, att jag hvarken längtar eftor rikedom eller giftermål.
— Det vet jag; men icke måtte du väl heller ämna öka det stora antalet kring glasberget?
— Jo, det tänker jag, i fall jag icke får någon, som jag kan älska, efter hvilken jag vill bilda mig, till hvilken
