13
jag fullt kan sluta mig, med ett ord, någon som liknar dig, Axel, — sade Maria med svärmande ömhet.
— Utan kärlek skall lifvet blifva dig fattigt, Maria; men icke allt, hvad verlden kallar kärlek, skall fullt lyckliggöra ditt bröst, — svarade Axel med värma och blickade djupt in i de klara, blå ögonen.
— Således icke brukspatronen? — fortfor han, efter några ögonblick skämtande.
— Nej, Axel; han fördjupar sig så i sina rika metallschakter, att han blir främmande för hjertats ädlare rikedomar.
— Nå, än löjtnant Flyktén då?
— Nej; kära Axel, på honom sannas fullkomligt mammas ord, att militärer äro flyttfoglar, hvilka ständigt vilja hafva sol och söder, och medan deras »söder» är det samma som det nya, så är hela deras lif en oupphörlig flyttning. Skulle jag välja något stånd, så vore det prest eller läkare.
— Läkare! — upprepade Axel lifligt; men liksom han ej velat, att Maria skulle höra det, fortfor han med värma: — Icke kan min Maria tro, att allt det goda eller allt det onda finnes inom något visst stånd; tro, att alla brukspatroner icke kunna vara annat än rikedomsvurmar, alla militärer endast flyktiga?
— Nej, ack nej, söta Axel; men pappa är prest, du skall blifva det, jag har i detta stånd sett det ädlaste jag känt. En läkare står ju också i lifvet som en mensklighetens engel, och derför älskar jag dessa tvenne mest; men skulle jag komma att älska någon, som tillhör ett annat stånd, så …
— Så ger du honom icke korgen för det?
— Nej; men säg mig, Axel, huru komma vi på detta giftermålsämne, då vi kunna välja så månget annat, vida intressantare? Och medan de ännu länge samtalade om lifvets skämt och allvar, vilja vi blicka in i Gustafs kammare, och se huru han tillbringar sin midsommarnatt.
