157
— Sansa mig, sansa mig! — upprepade fru Sylvén, häftig vorden. — Det vore bättre, att du sansade dig och hörde hvad jag har att berätta dig; du skulle, min sann, ej sedan, du heller, fråga stort efter oxeus kolik.
Och så fattade hon sin man i armen och hindrade honom att gå ut.
— Söta, min egen goda Axel, hör nu! — utbrast hon. — Som jag kom in, så satte Lemner en ring på Marias hand, hvilken han kysste med ömhet, i det han sade, att han hade att tacka detta ögonblick för hela lifvets lycka. Då han fick se mig, fick hela hans väsende en ung älskares förlägenhet, och Maria kom emot mig med ögon så blyga och ömma, liksom hon sett brudsängen bäddad, och utropade: »Mamma, söta mamma!» men då kom du med din oxaffär och gjorde slut på hela det vackra uppträdet.
— Hvad i Guds namn säger du, Hedda! — utropade prosten, och pannan sammandrogs till djupa fåror.
— Jag säger hvad jag sett. Ack, jag ser ännu den blixtrande ringen på Marias hand, jag hör ännu …
— För Guds skull, Hedda, jag kan väl aldrig tro något sådant. Det vore Marias och allas vår bestämda olycka, — inföll prosten med olycksvådande röst.
— Du tänker väl ej förstöra hela min glädje, hela Marias sällhet; och, min gubbe, om Maria nu gifvit ett löfte, så tänker du väl icke återtaga det? — tillade hon bedjande.
— Maria kan ej hafva gifvit något löfte! Nej, det är omöjligt! — svarade prosten lugnad. — Hon skulle aldrig, i hvad förhållande som helst, ega mod att utan vårt pröfvande afgöra en så vigtig sak. Nej, jag känner Maria, — fortfor fadern, lycklig i sin visshet.
I samma ögonblick inträdde Maria, och på den snöhvita handen blixtrade den blänkande ringen.
— Gud välsigne dig, Maria! — utropade modern och slöt henne med häftig ömhet i sina armar.
