158
— Mitt barn, mitt älskade barn, hvad i Guds namn har du gjort? — frågade prosten med sväfvande röst och såg genomträngande på Maria, hvars utseende uttryckte en underlig blandning af tillfredsställelse och oro.
— Ack, om blott mamma gillade hvad jag gjort, skulle jag tycka, att jag aldrig gjort något bättre, att jag aldrig känt mig så lycklig, — svarade Maria med strålande ögon.
— Herre Gud, mitt barn, du menar väl om pappa gillade det? — invände modern ömt, — Nog gillar jag hvad du gjort. Ja, jag skall hela mitt lif tacka Gud derför och vi skola till sammans försöka att få din gode far på vår sida.
— Mamma, söta, goda mamma, det är icke som mamma tror, och det gör mig ondt att nödgas bedröfva mamma; men sedan jag fått omtala allt, hoppas jag att vi alla skola glädjas.
— Ärnar du spela komedi med dina föräldrar, eller hvad skall detta kallas, Maria? — frågade modern förundrad.
— Det är något i ditt uppförande, som förefaller äfven mig gåtlikt, — sade fadern och såg på Maria, hvilken nu i korthet omtalade förhållandet, men med all den glädje, det deltagande, som hennes hjerta kände vid åtanken på Johannas sällhet.
— Nå, min Gud, att jag skulle uppföda ett sådant barn, en äktenskapskopplerska! — utbrast modern i fullt raseri. — Hvad tror du, att denna Johanna är? Jo, en landstrykerska, som skulle få flera män, än någon hade hustrur i gamla testamentet, om hon skulle gifta sig med alla hon sökt fånga. När hon hörde, att du skulle göra en sådan lycka, så satte hon ihop den der långa historien: ty hon visste, att ditt romaneska hjerta genast skulle afstå brukspatronen och försöka skaffa henne en man på gamla dagar. Men, min kära Maria, när dina föräldrar ligga tre alnar under jorden, och du står ensam och be-
