162
ej komma att fattas, då man är vacker och älskvärd som hon; men icke ge vi vår klenod åt några gamla löjliga gubbar, ty: »Hvad skall vintern väl med rosor? Han förstår ej deras pris?» — deklamerade han. — Nej, en ung, vacker man, med hjerta och hufvud och lefnadsvett, skall din brudgum vara, Maria, till exempel som …
— Gustaf! — invände mamma ironiskt.
— Bättre upp, mamma, som — rodna ej så, Maria — som den ståtlige borgmästaren Brenner, hvilken blef så alldeles betagen.
— Du skämtar, Axel; icke tycker han om Maria?
— Jo, derom kan jag försäkra mamma, ehuru Maria sjelf är för blygsam att tillstå det.
— Ja, ja, Sylvén har rätt, att allt är det bästa, som sker. Kanske, Maria, att du är bestämd åt honom, och då har du ej gått miste om din lycka; ty jag har många bref från Lovisa med bara loftal öfver honom. Hon ville något gerna hafva honom till måg, hon, och hon rigtigt sörjde, att det icke blef af, och det undrar jag ej på, då han är en så utmärkt hygglig karl. Dessutom, att vara borgmästarinna i en liten stad, är det samma som att vara landshöfdingska i en större.
— Sedan nu allt igen är på god fot, så skola vi, minn sann, hafva en glad afton och tömma ett glas för brukspatronens och Johannas lycka! — sade Axel och gick till skänken att framtaga glas.
— Hvad har du gjort, Axel? — sade Maria, som följt brodern.
— Bekymra dig icke för borgmästaren, låt mig blott styra, och allt skall gå bra. Skäm blott ej bort mitt verk med suckar och sorgsna miner!
Några minuter derefter inträdde Axel med prostinnan och Maria till herrarne. Med mycken glädje och nästan förvåning såg prosten sin hustrus förändring.
