163
— En egen och, som jag hoppas, för alla ganska lycklig, ehuru oförmodad förändring, herr brukspatron, hvartill jag af hjertat lyckönskar! — sade prostinnan artigt, dock icke utan en viss stolthet i röst och utseende.
— Ödmjukaste tjenare, min nådigaste fru prostinna! Det är säkert bäst, som sker.
— Ja, i synnerhet när man gör ett sådant byte, — invände prostinnan med ironiskt leende.
— Ack, ingen skulle annars kallat det godt; men jag gör det, — svarade Lemner glad, — ty gammal kärlek rostar sällan!
— Och derför dricka vi i botten all gammal, trogen kärleks skål, och, som typ för all sådan, brukspatron Lemners och mamsell Landers'. Till sista droppen, er sällhets skål! — sade prosten med glad hjertlighet.
— Ödmjukaste tjenare, min hedersbror, mitt samtliga herrskap! — svarade Lemner och gjorde den ena komplimangen efter den andra. — Ack, att Johanna hörde och såg detta! — tillade han, och en tår stod klar i ögat.
Prostinnan ifylde glasen. Maria hopsamlade sina af brukspatronen alldeles nedsutna rimsor, och Axel höll långa, men sanna loftal öfver Johanna och hennes egenskaper.
— Ödmjuka tjenare, du lilla vän! Dig har jag icke sett på så nära håll, sedan den dagen, då jag fick korgen af Johanna! — utbrast brukspatronen, som med eget utseende betraktade tåren, som vid Johannas beröm vågat sig ned på hans hand.
