167
Sympatiskt verkade detta prostens skämt på Maria och ynglingarne; men hvar och en var för mycket sysselsatt med sig sjelf, för att ihågkomma den andra.
— Jag får icke välja det jag föredrar, — svarade Gustaf med djup röst.
— Var det en syftning på valet för dagen, och det var det, — svarade prosten med glädje, — så måste du vara i prestgården i dag, och nu, Gustaf, intet ord derom. Du skickar hem hästen, och i morgon skall Axel skjutsa dig till baka.
Gustaf, Gud vet af hvad skäl, hade nu intet att anföra, ehuru han icke var rätt nöjd med sig sjelf.
Under vägen från kyrkan berättade prosten, att han med fru och dotter på eftermiddagen skulle bort till nästgränsande församling att stå fadder.
— Och derför ville Axel i dag hafva mig der. Hade Maria varit hemma, skulle han säkert icke bedt mig, — tänkte Gustaf.
På länge hade icke Gustaf mottagit ett så hjertligt välkommen af prostinnan. Förhoppningarne på borgmästaren gjorde Gustaf icke mera farlig i hennes ögon. Gustaf genomträngde lätt skälet, och djupare sved såret; men det yttre var lugnt.
Efter måltiden försvunno genast fruntimren för att påtaga galadrägten; men prosten, som icke hade mer än kaftanen att påsätta och alltid var särdeles intresserad af Gustafs sällskap, dröjde qvar i förmaket, till dess Maria återkom och påminte honom, att tiden till afresan snart vore inne.
Prosten fick brådt om och ingick genast i sin kammare.
I förmaket blef tyst.
— Mot hvem skall du stå fadder, Maria? — frågade slutligen Axel.
— Det vet jag icke.
— Det vet icke heller jag.
