168
— Mot hvem skulle du önska stå?
— Mot ingen af dem, som äro der, — svarade Maria, och liljan flydde från hennes kind.
O, om Gustafs öga i detta ögonblick hvilat på Maria, det skulle då ha genomskådat den rena, misskända själen! Han hörde — och han tyckte det vara nog.
Vagnen stod för dörren. Gustaf hjelpte de resande upp i den, och ehuru han knappt vidrörde Marias hand, var dock den hastiga blick, som åtföljde hennes tacksägelse, så full af ömhet, att Gustafs öga ovilkorligt svarade på samma sköna språk. Han kände det och nästan harmades öfver sin svaghet.
— Det blir tomt för dig i dag, Gustaf! — sade Axel vänligt, dock icke med den fria ton, som alltid utgjort vännernas umgängesspråk.
— Så talade du icke fordom, Axel! — sade Gustaf med en suck och nedkastade sig på soffan i Axels rum, der de nu befunno sig.
— Ty fordom var jag en del af ditt eget väsende, Vi begge utgjorde till sammans ett harmoniskt helt — — men nu?
— Nu har du skjutit mig från ditt hjerta, Axel! Du har beröfvat mig din vänskap. Ack, denna vänskap, som, näst min mors kärlek, utgjorde min enda, skönaste rikedom! — utbrast Gustaf, synbart skakad.
— Icke har jag skjutit dig från mitt hjerta, Gustaf, — invände Axel, — jag, som så länge känt och alltid skall känna, att jag ej kan umbära dig. Nej, Gustaf, pröfva dig sjelf och säg, om icke din själ, nu uppfyld med en annan, allt uteslutande känsla, icke mera tycker sig behöfva vänskapen och vännen.
— Skulle ock den känsla, du åsyftar, belönad och lycksalig uppfylla mitt hjerta, — utan dig skulle jag blott till hälften njuta min sällhet. Huru skulle jag då, om denna känsla, på samma gång den uppfylt min själ, uppfordrat sig sjelf till ett försakelsens offer, liksom för att
