170
med stigande värme, och en tår från djupet af hans själ nedföll på Axels bröst.
Axel var glad och lycklig som ett barn, och det varma, öfversvallande hjertat utgöt sig i ett glödande språk; men några ögonblick derefter blef han åter tyst, och det syntes, att ännu hvilade ett något på hans hjerta.
— Huru länge har du älskat Alma! — återtog han slutligen med ansträngd, men ändå veknande röst.
— Alma! jag älskat Alma! — utbrast Gustaf, och hela hans utseende uttryckte den djupaste förvåning. — Det är väl icke möjligt, att du någonsin kunnat misstänka det.
— O, du älskar henne då ej? — utbrast Axel, med ögonen strålande af glädje; — och likväl, jag har trott det, och se, Gustaf, det var denna tro, som var första orsaken till mitt besynnerliga uppförande. Ack, jag trodde, att jag återfått ditt hjerta för att der nedlägga mitt qval, och nu får jag der utgjuta min sällhet! — tillade han, jublande af fröjd. — Det är sant, ja, det måste vara sant, ty du kan icke bedraga; och likväl har jag trott, att du älskade Alma allt sedan den olycksaliga stund, då jag, obemärkt af dig, såg med hvilken förtjusning du beskådade den ljufva, nedböjda gestalten; och ehuru jag tror dig, är jag ej rigtigt nöjd innan jag fått veta orsaken till detta, — tillade han och såg genomträngande på Gustaf.
Gustaf teg; en strid tycktes kämpa i det fulla hjertat.
— Axel, är det möjligt, att du ej upptäckt den bild, som bor i min själs heligaste? — utbrast han slutligen med hänförelse. — Förstår du icke, att det var minnets, icke ögonblickets tjusning, som så insöfde mig i dessa drömmar, och att …
— O, nu förstår jag, — inföll Axel lifligt; — mitt hopp, min aning hafva då ej bedragit mig! Du älskar Maria, jag trodde det alltid, och denna tanke gjorde mig
