169
återgälda hennes mera drömda än njutna fröjder — Axel, säg, huru skulle jag icke då känna mig öfvergifven, om äfven du för mig tillstängt din famn och ditt hjerta? — sade Gustaf med en röst, bäfvande af qval.
— Gustaf, — utbrast Axel och fattade med båda sina händer Gustafs hand, — så länge min famn är varm och mitt hjerta kan klappa, äro de begge alltid öppna och trogna för dig! Jag svär vid Gud, att intet förhållande, ingen känsla, vore det ock en varmare än vänskapens, skall någonsin förstörande ställa sig mellan våra själar! Låt mig, som fordom, hemta min sällhet från dig, min kraft från din styrka, och låt min vänskap någon gång infläta en blomma bland ditt lifs törnen. O, jag kan, jag skall det nu! — tillade han med trofast värma och slöt sig fastare in till Gustafs sida. — Gif mig åter din ömhet, ditt förtroende! Jag behöfver ersättning för den tid, jag varit beröfvad dessa skatter; och förlåt mig, ty det var jag, som, i stället att säga dig hvad som utgjorde min smärta, uttryckte den i en frånstötande köld. Förlåt mig! och allt, som föregår i min själ, skall hädanefter som hittills, vara dig lika klart som känslorna i din egen!
Ack, de varma, härliga ynglingakänslorna! Den mognade mannen, med det af åren iskylda hjertat, må gerna kalla dem svärmande drömmar; när kunna väl verkligheten, mödan, vinsten skänka honom fröjder, som uppväga dessa ynglingens soliga stunder, fulla af frid, kärlek och poesi! Och hade han nu beskådat de begge ynglingarne, han skulle med djup rörelse suckat: »Ack, äfven jag var en tid varm och god; äfven jag hade då ännu något gemensamt med englarne!»
— Gud välsigne dig, Axel, för denna stund, så full af kärlek och frid, att den uppfylt min själ med en helig aning om de oförgängliga fröjderna! klingade slutligen Gustafs melodiska stämma. — Du har ökat min skuld, men du har ock förhöjt min tacksamhet; och mitt hjertas skönaste tillit är den, att vara din gäldenär! — fortfor han
