173
kärlek, sedan hoppet gjort den till den skönaste delen af henne sjelf, och bedraga föräldrar och det hjerta, som helgat henne sin tro? Nej, Axel, bort med dessa tjusande frestelser, och jag skall se, att du förstår, till hvilken höjd jag älskar din syster.
— Jag kan ej öfvertala dig, Gustaf! Jag känner kraften af din vilja och af dina beslut; men jag kan ej heller uppgifva hoppet, att Maria en dag skall tillhöra dig, och du måste åtminstone gifva mig den trösten, att denna tanke utgör ditt lifs mål. Du vill i tysthet sträfva att hinna det, utan att innan dess angifva en önskan, ett anspråk, utan att klaga, om det slutligen bedroge dig?
— Axel, du har uttalat mina heligaste tankar, hvilka bo så på djupet af min själ, att jag ville kalla dem omedvetna, men icke ett ord derom till Maria! — tillade han bedjande. — Må hennes känsla lefva, utvecklas eller bortdö, oberoende af allt utom af sig sjelf!
— Men hvad skall jag då säga Maria, jag, som så mycket sökt öfvertyga henne om din kärlek?
— Säg henne hvad du anat, men aldrig hvad du vet, och försök på intet sätt att underhålla hennes kärlek.
— Ack, att jag måste lofva dig det; men för detta löfte fordrar jag ett annat af dig. Var vänlig mot Maria! — bad Axel med broderkärlekens ömhet. — Krossa ej det veka hjertat; du kunde en annan gång ångra det.
— O, bed mig snarare uppbjuda all min kraft att för henne gömma huru kär hon är mig! — genmälte Gustaf lifligt. — Jag känner, att det vill säga mycket; men vi äro snart borta, och sedan … men låtom oss återkomma till Alma. Säg mig upprigtigt, Axel, var det endast tanken på Maria, som sysselsatte din själ i det ögonblick, då du trodde mig älska Alma!
En nästan jungfrulig rodnad uppsteg på Axels kind. Det klara ögat sänkte sig ett ögonblick; men hastigt
