174
mötte dess rena himmel Gustafs blick. — Nej, Gustaf! Alma var min första, Maria min andra tanke. Alma var mig i denna stund så kär, som om jag af hela min själ älskat henne. Det var liksom hon tillhört mig, och liksom dina varma blickar varit ett helgerån från mitt paradis. Jag vill icke förtiga det; jag har sedan dess nästan varit öfvertygad om min kärlek till Alma, hvilken det olycksaliga ögonblicket klart upptäckte för min själ. Nu deremot, i denna stund, känner jag annorlunda; min kärlek synes mig nu en villa, och Alma framstår åter för mig som det älskvärda barnet, som en späd, lofvande knopp, hvars utveckling kan hända skall bestämma öfver mitt hjerta. O, Gustaf, är icke detta en mörk skugga i min själ, hvilken talar om afkomlingen från syndafallet; ty hvad var det annat än afund, som gaf henne den utvecklade jungfrulighetens retande behag, så länge jag trodde dig älska henne?
— Icke afund, Axel, utan denna den menskliga naturens medfödda känsla, som altid stegras af hinder och omöjligheter. De frön till en varmare känsla för Alma, hvilka må hända slumrat i ditt hjerta, vaknade till en ögonblicklig brådmognad i den stund du trodde en annan älska henne. Du såg ej mera barnet, utan den i allt utvecklade qvinnan, och i detta fantasiens synglas skådade du äfven dina egna känslor. Nu, sedan du åter ser henne omstrålad af den barnsliga oskuldens helgongloria, sluta sig dina känslor likasom blomsterknoppen inom sin gröna omklädnad, der de lefva stilla och fortgående, liksom Almas utveckling. Emellertid, Axel, har denna händelse spridt ett klarare ljus öfver ditt eget hjerta, än må hända år eljest skulle hafva gjort. När man sett gryning, väntar man dag, och nattens mörka frestelser måste bortfly för dess väntade solljus.
De sista timmarne af denna sköna, oförgätliga dag tillbragte vännerna i Marias kammare, der de, återkomna från en vandring till ådalen, i den lilla förtroliga soffan
