Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

180

den adliga fröken (hvilken för en opasslighet icke var med) och uppsyningsmannens döttrar.

Hennes nåd rynkade på det välborna anletet, då hon hörde stadens enda adliga fröken så oförskämdt blandas bland dylikt skräp, och tänkte: — Ack, de småstäderna! Men der råder dock välvilja och gästfrihet, — blef den andra tanken, i det hon tog det vinkande bischoffsglaset och stoppade ett par fulla gripnäfvar konfekt i den stora piraten, hvilken, för egarinnans snålhets skull, allmänt kallades magasinet.

I samma ögonblick inträdde Landers med fullt glas och gladt utseende, åtföljd af herrarne. Enkelt och hjertligt föreslog han Teklas skål, och sedan kabinettets ledamöter hade samlat sig i dörren, tömdes de fulla glasen till Johannas ära, som tveksam och förlägen framförde sitt hjertas tacksägelser.

Sällskapet var åter skingradt, och Johanna hade tagit plats i den öfvergifna soffan, då moster Lovisa, midt i en afhandling om stekgrisar, gjorde ett häftigt uppehåll och sammanslog händerna.

Sjelfva Johanna återkom från sitt drömland, då Lovisa utropade: — Hvem i Herrans namn kan den karlen vara, som åker i en sådan vagn! Hjertandes, mitt herrskap, om jag sett maken sedan jag var med vid kröningen i Norrköping! och nu blefvo fönstren öfverfulla af hufvuden. — Nå, det var roligt att här någon gång få se en vagn! — utropade hennes nåd och begagnade lorgnetten.

— Men hura många voro i vagnen? — frågade en af de olyckliga, som kommit så långt bakom, att de endast genom yfviga negligérimsor kunnat upptäcka en skymt af vagnen.

— Hura många? — eftersade Lovisa. — Der sutto ej flera än en herre, och det vore, mina vänner, godt om vi kunde få reda på hvem han var. Det far för mig, som jag förut sett det ansigtet; men hjertandes om jag vet hvar jag skall ta igen det.