181
— Se, der håller nu vagnen midt för källaren! — fortfor Lovisa och reste sig upp i sin fulla längd. — Ja, den, som nu icke såge så illa, så kunde man väl kanske få reda på herrn. Johanna, du, som har goda ögon, kom hit och se om du kan känna igen karlen! Se, nu står han på fotsteget. — Johanna framgick; men hon kunde icke en gång upptäcka något fönster, långt mindre se torget, och ganska liknöjd, drog hon sig åter in i rummet samt kunde ej underlåta att i hjertat le åt den lilla komedi, som fruarne uppförde.
— Han går ju ur åt andra sidan; ja, då bli vi lika sluga, ty på ryggen kan man ingenting se, — fortsatte Lovisa. — En fyllig stor karl, så mycket såg jag, — tillade hon, sedan den resande ingått. — Säkert en grefve eller en baron eller …
— En rik possessionat, — menade frun från landet.
Hästarne voro frånspända, sakerna inburna; men den höge resanden blef ej vidare synlig.
— Det är då rigtigt synd om den stackars karlen, — utbrast fru Wendler. — Tänk hvad han skall hafva ledsamt hela långa qvällen, då vi ha så roligt! Skulle det ej vara artigt att bjuda honom hit? — fortfor hon, vänd till fru Landers. — Det såge så gästfritt ut.
— För mycket gästfritt, fruktar jag, — svarade fru Landers.
— Men du kunde väl skicka ett bud till Winboms, Fredrika lilla, så kunde vi åtminstone få reda på hvem han är.
— Om herrskapet vill, så skall jag göra mig ett litet ärende hem? — svarade fru Winbom sjelf, hvilken var en af dem, som ingenting sett.
Fru Wendler och alla de andra gillade högt detta infall, och nästan i samma ögonblick vaggade källarfrun i sin storrosiga kattunsklädning öfver torget.
