Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

186

— Men skulle vi icke bedja faster komma ned, så att hon ej behöfver dela förvåningen? — frågade Johanna.

Deri har du rätt, mitt barn, och du har, som vanligt, både tankar och hjerta; — och nu tillsades en piga att bedja fru Landers komma ned till rådmannen.

Fru Wendler, som icke kunde upphöra att grubbla öfver den resande, hvilken hon väntat hvarje gång dörren öppnades, hade nu mera ingen rast eller ro i högsätet, utan vankade af och an i rummet, och tittade icke sällan bakom rullgardinen för att se om det lyste i den resandes rum.

När hon nu, vid senaste besöket inom gardinen, funnit ljusen släckta, tog hon för afgjordt, att han vore i antågande. Hon intog då sin plats i soffan, med ögonen troget fäste på dörren; men då ingen kom, så ärnade hon bedja Johanna skicka ett litet bud till Winboms och höra om den resande var utgången.

Nu fans ej Johanna, och Charlotte sade, att hon länge varit ute, samt att Landers äfven frågat efter henne, och säkert nedgått för att uppsöka henne.

Vid denna tidpunkt inträdde pigan.

— Säg högt hvad du vill, kära barn! — sade fru Landers, till hvars öra jungfruns läppar omöjligt kunde hinna för den täta tant-infattningen.

— Rådman bad, att frun skulle komma ner till honom i mamsell Johannas kammare.

Efter mycken svårighet hade fru Landers ändtligen utkommit på fria fältet, hvarefter hon genast nedgick.

Emellertid hade Lovisa vinkat pigan till sig och bedt henne om ett glas friskt vatten.

— Ett ord, kära Kristin! — sade hon nu och förde pigan till fönstret, i det hon smakade några droppar af den framräckta svalkdrycken, — hvad skulle frun nere och göra?