187
— Rådman ville tala vid henne.
— Det vet jag; men hjertandes, hvad ville han säga henne?
— Ja, det vet Gud, men icke jag.
— Men hvem sa' åt dig, att han ville tala med frun?
— Rådman sjelf, vet jag.
— Hvar var han då?
— I mamsell Johannas kammare.
— Nej, nej, vänta litet, kära barn. Du har väl icke så brådt om heller. Hör du, var Johanna der?
— Ja, det var hon.
— Nå, men du såg väl ej till äfventyrs till någon främmande?
— Jo, min sann var icke den främmande så stor, att han nog syntes.
— Herre Gud, min snälla Kristin, nu får du lof att säga mig litet mera om honom?
— Nej, söta fru, jag vet ingenting mera om honom, och nu är jag alldeles tvungen att gå.
— Åh, lappri, mitt barn! Såg han bra ut, du?
— Ja, det gjorde han visst.
— Ett ord till. Hörde du hvad han heter?
— Nej, — svarade Kristin, med foten på tröskeln.
— Hjertandes, gick icke flickan sin väg! — sade Lovisa för sig sjelf, med den långa halsen utsträckt efter henne.
— Nu har hon då pumpat pigan, — sade en af systrarne till en annan.
— Ja, men så sitter hon icke på't, — svarade den tilltalade.
— Nå, söta fru Wendler lilla, hvad har du nu att berätta oss? utbrast en af själsfränderna.
— Åh, just ingenting, mitt herrskap.
— Åh, visst vet du något, Lovisa lilla?
— Ja, ja; men låtsa bara icke för fru Landers, att jag sagt något.
