188
Och nu ljöd det: — Nå, kära du! Kors, bevara mig! Söta Lovisa! för Gud, min vän, säg hvad du vet! — o. s. v.
— Ja, mitt herrskap, den resande herrn är här; det var han och ingen annan, som ville tala med fru Landers.
— Nå, men vet du intet mer?
— Intet mer! Jag tycker, att det går an att veta så mycket!
— Men, söta fru Wendler lilla, hvad tror du han ville?
— Ja, det är just knuten, det! Och hvarföre skall Johanna vara der nere?
— Åh, nu begriper jag allt i hop; det är den presten, som var så snäll mot Johanna, — inföll en af rådet.
— Prest! Han är ju brukspatron, — inföll fru Winbom.
— Hjertandes, mina söta vänner, nu är allt klart för mig! — utbrast Lovisa, — det är den bruksinspektoren, som uppfödt Johanna, och som nu på annan ort tager sig en högre karaktär.
— Tvi mig, om jag då vill sen! — invände gamla mormor; — för han har varit en sådan tyrann mot flickan.
— Nej, frukta icke det, mormor lilla! Det här är ju en ung och vacker karl, och den der andre skulle visst vara vid mina år, ja, tacka Gud, om ej vid mormors, — inföll fru Wendler. — Men hvad säger herrskapet, om jag hittar på gåtan? Jo det är så säkert Johannas gamle fästman, som att jag heter Lovisa Brumander, tillade hon öfvertygande.
Ett sorl af förundran, att Johanna haft en sådan, uppstod nu i samlingen.
Ja, visst har hon det; men huru jag vet den saken, det är en hemlighet. Men så mycket kan jag säga, att hon dånade hemma hos oss, då hon höll på att sy på Charlottes brudtäcke; och när vi då knäppte upp allting på henne, så kröp han helt vackert fram.
