195
Utan att säga ett ord, lindade de sina armar om kring den älskade läraren, som nu, anande orsaken till deras smärta, försökte ställa dem till freds; men det ville ej lyckas så lätt.
— Jag har ju lofvat er en målning? — sade Gustaf slutligen.
Harald lifvades något af dessa ord; men Otto tycktes ej höra dem.
Gustaf upptog den stora portföljen och visade dem flera stycken, bland hvilka han bad dem välja.
— Ack, den der stora vackra hästen! — ropade Harald lifligt. — Nej den der flickan med blommorna, som är så lik mamsell Maria! Nej, söta herr Werther, den der lilla vackra gossen, som står så glad hos sin lärare! — utropade han utom sig.
— Ack ja, den! — sade Otto, som ända dittills icke sett på taflorna.
— Just den ärnade jag er, — sade Gustaf, glad åt gossarnes öfverensstämmande förtjusning.
Nu försvann sorgen, och oräkneliga: — Tack, söte herr Werther! — jublade från de glada gossarne.
— Hvad betyder det här? — frågade Harald.
— Det är herr Werther och jag, — svarade Otto.
— Åh, det kan lika gerna vara jag, — invände Harald.
— Så länge ni är snälla, kan ni begge anse er vara denne lille gosse, hvars ögon stråla af samvetets tillfredsställelse och den lycklige lärarens bifall. Se, huru barndomsengeln utbreder sina hvita vingar öfver hans hufvud! Se, mina gossar, huru ljuft det är att vara god! ty då blir man älskad af Gud och alla goda menniskor och känner sig sjelf så lycklig, och då ser man ut som denna gosse; men om man viker från sanning, lydnad och ödmjukhet, då ser man ut på annat sätt. Se nu båda på den snälla gossen, och låt mig slippa visa er, huru den elake ser ut!
