196
Efter många utrop af glädje och många försäkringar, att de alltid skulle vara snälla, utgingo de med sin klenod i andra rummet.
Vännerna hade knappast inkommit i det afbrutna samtalet, förrän de hörde Harald utropa: — Nej, du; men jag är äldst, och taflan är då min! Jag har på hela veckan ej gjort ett enda fel; men du kunde icke din lexa i går!
— Ja, men jag bad om förlåtelse, och då förlät herr Werther mig! — snyftade Otto.
— Gråt du; men, ser du, jag bry mig icke om, att du gråter, taflan blir ändå min.
— Skall jag hafva intet då?
— Du är så liten; du får leka med snurran.
— Ja, men, söta Harald, jag får väl ändå se på henne ibland.
— Ja, när jag icke vill se på henne.
— Men om du jemt vill det?
— Så får du vara nöjd.
— Jag skall fråga herr Werther!
— Ja, om du vågar det! — utropade Harald, ryckte taflan häftigt ur Ottos hand, och tryckte, utan att veta det, vid en liten pappersremsa; och se, barnets sköna ansigte öfverdrogs af en ryslig mask. Engeln försvann, och lärarens förut så tillfredsstälda utseende talade nu om den djupaste smärta.
Harald, som icke sett den verkande orsaken, endast förändringen, stod liksom förstenad.
— Nu vill jag icke hafva henne, — utbrast Otto förskräckt. — Ser du så ful gossen blef, derför att du var elak. Mins du, att herr Werther sade så?
Nu ingick Gustaf och sade, att han hört hela samtalet. Han visade Harald det despotiska i hans uppförande, och förklarade det naturliga i gossens förändring, sedan han förut förestält dem, huru våra gerningar, ehuru icke alltid så hastigt som nu, följas af sina egna straff. Sedan han med sin milda, men allvarliga röst sökt att djupt in-
