16
svagt upplysta anletsdrag. — Gustaf, det är mörkare i ditt hjerta än du vill säga mig, mörkare i hemmet än att din höga, stolta själ skulle vilja låta mig blicka dit in. Jag hoppades, att du skulle här känna dig gladare, att du skulle anse mitt hem som ditt eget. Du skulle det, om intet sådant återstode dig på jorden; men nu är det väl icke rätt möjligt, ty förgäfves söker du för mig dölja, att du här är dystrare än någonsin. O, så det smärtar mig, då jag djupare än någonsin känner för huru mycket jag har att tacka dig! Om du icke varit, hade jag ej utan rodnad kunnat möta Marias rena blick. Aldrig har jag så mycket tackat Gud för min seger öfver det onda, som nu, då jag åter ser de kära i min oskulds barndomshem. Gustaf, du var min skyddsengel. Min skuld till dig är stor; men den är skön. O, kunde jag …
Gustaf andades högre; Axel smög sig sakta från hans säng, af fruktan att väcka honom, och inom några minuter hvilade han åter i det faderliga tjället.
Gustaf hade ej sofvit. Han hade hört Axels alla ord — hade känt dem i djupet af sitt hjerta, der de andades likt en uppfriskande vind öfver de bleka lifsblommorna.
— Icke förtjenar jag så mycket, — tänkte Gustaf; — men det är ändå så ljuft, så härligt att vara så älskad. Ack, hvad jag ändå är rik med min moders och Axels kärlek!
Länge genomgick den varmhjertade ynglingen känslans och tankens omätliga rymder, och med ett fridfullt leende somnade han slutligen med den allt försonande tanken: — hvad det är ljuft att vara så älskad!
