Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

15


ögonblicks tystnad. — Här är allt så godt, så ljust, så vänligt, och ändå … Icke är det afund? Nej, vid Gud! Hvem förtjenar ett sådant hem som Axel? Men det är väl jemförelsen mellan våra förhållanden, som gör mig så dyster. Det hade varit bättre, att jag följt min första tanke och gående hunnit min mors hydda, mitt hjertas hem, än att med Axel anlända till hans glada fäderneboning.

— Axel anar ej, huru fattig min mor är, att hon kanske mången afton lagt sig hungrig för att mätta de små. — O Gud! — Axel är för grannlaga att fråga; jag för stolt att tala. När jag tänker på de dyra der hemma, är det som brände det i min själ. O, då ville jag sjunka till Axels bröst och säga honom huru det ser ut i min moders hydda, i mitt hjerta; men blygseln, stoltheten tillbakahålla mig. Men Axel anar mycket: ty han delar ju nästan allt med mig. ’Vi hafva ju allt gemensamt’, säger han när jag talar derom; också nekar han, den lycklige, lefnadsglade ynglingen, sig nästan alla nöjen, för att skifta det nödvändiga med mig. Utan Axel hade jag nu förliden höst nödgats öfvergifva de kära vetenskaperna. Axel, jag vill, att min mor en gång finge se och tacka dig, då skulle du känna dig belönad.

— Nu är han hos sin syster, den lycklige. Ack, hvad det gör mig godt att veta honom lycklig! Äfven jag hade en syster, så ren, så huld som Axels; men … han suckade djupt, och det syntes, att ett sorgligt minne qvalde hans själ. Han gömde ansigtet i sina händer. Länge förblef han i denna ställning och hade nyss intagit sängen, då Axel inträdde i rummet.

— Han sofver, — sade denne sakta. — Icke underligt; det är redan mer än en timme efter midnatt. Ack, Gustaf, om jag en gång finge se dig rätt glad; men icke en gång sömnen förmår utbreda fullkomligt lugn öfver det ungdomliga ansigtet, — tillade han nästa hviskande, sedan han länge beskådat vännens af morgonrodnaden