198
Nu gick Axel in. Alma spratt till, då hon såg honom framför sig. Klara rosor uppspirade på hennes kind, då hon med älskvärd, barnslig blyghet räckte honom handen.
— Jag höll just på att sluta mitt bref till Maria — sade hon efter några ögonblicks tystnad med sin oskuldsfulla vänlighet; ty jag hoppades, att vi i dag skulle få se herr Sylvén här. Men sitt nu här, — tillade hon leende; — mamma håller på att skrifva, och pappa är hos en sjuk bonde.
Axel kom sig ej rätt före; han talade väl, men hans ord voro stela och tvungna.
— Stackars Axel! — sade Alma och lade vänligt sin hand på hans skuldra; — det gör ondt att lemna hemmet; men hösten går väl, fast den blir lång och mörk, — tillade hon suckande, — och se'n kommer julen — ack, då! — utbrast hon, strålande af glädje.
Axel vågade knappt se upp. — Med julen kommer glädje och nöjen, — svarade han slutligen.
— Ja, ty Axel kommer med dem, — invände Alma — och då få vi alla roligt.
— Utgör min hemkomst ännu någon fröjd för Alma, såsom i de flydda barndomsdagarne?
— Mina barndomsdagar äro ännu ej flydda; men äfven en gång, när jag ej mera är barn, skall säkert ingen fröjd blifva mig kärare, — utbrast Alma och såg med hela det rena, sig sjelf oförstådda hjertats ömhet på Axel.
— Icke skall jag störa din frid, — tänkte Axel.
— Kommer herrskapet till oss i morgon? — frågade han.
— Ack nej! Här kommer främmande, och det var derför, som jag skrifvit till Maria, svarade Alma med en djup suck.
— Då skola vi i dag säga hvar andra farväl, — återtog Axel sorgsen.
— Ja, Axel, — svarade Alma med darrande röst, och tårarne skimrade i det på Axel innerligt fästade ögat.
