199
Alma hade vid hvarje afsked från Axel bittert gråtit; men huru mycket djupare genomträngde ej nu Almas tillbakahållna tårar Axels själ, än deras forna flöden.
— Hösten går ju snart, söta, goda Alma! — sade han, med möda bekämpande sina kärslor, och tryckte sakta hennes hand.
— Åh ja, — snyftade hon och log så englamildt, — ty jag får minnas dem jag icke ser; och vår lilla stjerna, Axel, hon lyser ju i Upsala lika klart som här? Kanske att jag någon gång hos henne får möta Axels öga? Ja, när hon är ljusare, klarare än vanligt, då ser Axel på henne, och då helsar jag med stjernan och ber henne påminna om Axels löfte, att aldrig glömma mig så länge Axels öga kan se stjernan.
Axels varma, eldiga hjerta var nära att öfverrösta hans ädla föresatser, och skulle säkert gjort det, om icke hans djupa känsla hviskat i hans själ: — Låter barnen komma till mig.
— Icke skall jag vara ormen, — tänkte han och framgick till fönstret.
På ett litet bord lågo flera böcker; han öppnade en af dem. Det var »Andaktsstunder för ynglingar och jungfrur af Schmaltz». En varm tacksamhetssuck höjde Axels bröst.
— Kom ut i salongen och spela något vackert för oss, fröken Alma lilla, — sade Gustaf, som nu inträdde och såg, att mörka tankar sysselsatte Axels själ, och af en betjent fått veta, att majorskan vore i antågande.
— Hvad det är ledsamt i dag, herr Werther! — suckade Alma, sedan de utkommit i salongen, dit Axel tankfull följt dem. — Om bara alla ville fara bort och jag ensam finge gråta ut, sedan ni rest, — tillade hon och en tår darrade i ögat.
— Mod, fröken Alma! — uppmuntrade henne Gustaf, som hörde hennes mors steg.
