201
darrade så, att hon knappt kunde framräcka de tvenne vackra buketter, hon bundit åt dem.
— Nu är blommornas och glädjens tid förbi! — suckade Alma och kastade sig storgråtande i kabinettssoffan, sedan hon sett den sista skymten af den bortrullance vagnen. Majorskan hade lagt sig att sofva, och Alma fick i lugn gråta ut.
— Ett svårare afsked väntar mig, — suckade Gustaf och sönderkrossade den tår, som vid denna tanke smög sig i ögat, hvarvid Axel med kärlekens första perldagg vattnade den ensamma minnesblomma, som hvilade på djupet af Almas bukett, skön och ensam, som Alma hvilade på djupet af Axels hjerta.
— Måtte jag ännu en gång kunna beherska min själ! — tänkte Gustaf, då Maria stod framför honom, blekare, men, som han tyckte, skönare än någonsin, och med det hulda ögat fästadt på honom med ett uttryck, i hvilket välkommen och farväl underbart sammansmälte.
— Har du nyligen haft bref från din mor, Gustaf? — frågade prosten med sin vanliga hjertlighet, sedan vännerna inkommit i salen och besvarat prostinnans frågor om afskedet på Strålvik.
— Nej, farbror, och det smärtar mig så mycket mera, som min mor i sitt sista bref säger sig på länge icke mått väl.
— Var dagens post anländ, då du lemnade Strålvik?
— Nej; men majoren lofvade att, i händelse den medförde något åt mig, genast låta hitsända det.
— Från din mor, Gustaf! — sade Maria, som nu inkom och lemnade Gustaf ett bref, hvilket ankommit från Strålvik.
Trogen sitt löfte att aldrig i andras närvaro läsa de bref, som rörde hans hjerta, aflägsnade Gustaf sig. Prostinnan hade många små bestyr för Axels resa, och prosten hade ännu, genom en embetsbroders besök, sista afdelningen oskrifven på sin predikan. De gingo således hvar och
