200
— En ganska harmonisk trio! — utbrast majorskan skämtande; men bitterhetens törnen framstucko sårande under smålöjets blommor. Axel gjorde gladt och artigt sin bugning utan att låtsa bemärka det.
— Nå, kära Alma, du måtte väl ej tänka att sjunga midt på förmiddagen? — sade mamma, sedan hon nådigt samtalat några ord med Axel.
— Om detta är mot musikens vanliga regler, så är det mina böner, som bevekt fröken Alma dertill; ty jag får kanske aldrig mera någon afton höra fröken Alma sjunga.
— Nå, så sjung då, kära Alma, men inga elegier, satta i musik, — sade hennes nåd och tog plats i soffan.
Den stackars flickan sjöng den ena glada visan efter den andra, ehuru sättet, hvarpå de utfördes, gaf dem att slags sorglig anstrykning.
— Jag vill nästan svära på, att alla de der små dur-visorna äro för tillfället satta i moll, så jemmerligt låta de, — sade majorskan bittert.
Alma lemnade instrumentet, och majoren inträdde och helsade med sin vanliga hjertlighet Axel, ehuru han upprigtigt sade honom, att han icke i dag vore så välkommen som vanligt, så väl för anledningen som derför, att han borttoge Gustaf.
Vid bordet dracks vännernas skål, och Gustafs åtföljdes af de på en gång artigaste och hjertligaste tacksägelser.
— Nå, gossar, skall ni ej dricka er gode lärares skål?
Gossarne togo sina glas och lutade sig båda innerligt och gråtande på hvar sin sida till Gustafs bröst. En tår perlade i hans öga, då han framförde sin tacksamhet. Intet öga var tårfritt, icke en gång majorskans, som ej kunde motstå gossarnes smärta och kanske icke nu kunde förneka hvad han varit för dem.
Klockan fyra afreste vännerna. Majorskan var artig, majoren hjertlig, gossarne skreko af förtviflan, och Alma
