212
Hennes drag, ehuru bleka och afmagrade, egde ändå något obeskrifligt ädelt och harmoniskt, och man såg, att de stormar, som nedböjt den höga gestalten, snarare stärkt än försvagat den själ, hvilkens fridsleende tycktes öfvergjutit hela hennes varelse.
Dessa drag äro oss bekanta, vi hafva sett dem förr, ehuru förskönade af ungdomens rundning och lif: Det är Gustafs mor; det är i fru Werthers boning, vi infört läsaren.
— Mormor lilla, nu få vi ej vara längre hos gamla Anna i köket! — utbrast en liten ljuslockig, blåögd flicka, hvilken instörtade i rummet, åtföljd af en skön, som det tycktes, något äldre gosse.
— Rosa, ser du ej, att mormor läser? — varnade gossen och fattade henne i klädningen, Just som hon var färdig att hoppa upp i mormoderns knä.
— Nej, mina små barn, ni stören mig ej, — svarade gumman och fäste sina milda ögon på de små englarne, som i samma ögonblick slötos i hennes armar.
— Tror du icke, mormor, att jag vet hvad du har läst, — sade gossen och strök sakta hennes fina, infallna kind, — och hvar du nu varit? — tillade han och såg henne skälmskt in i ögat.
— Nå, så säg mig det då, min lilla Alfred!
— Du har varit ända i Bethlehem, mormor lilla!
— Ah, mormor har nog varit längre bort, än i Bethlehem, — invände Rosa, — ända upp i himlen, tror jag.
— Ja, Rosa lilla, det är det samma; ty hvar man helsar på Guds son, så är man i himlen, — inföll Alfred med barnslig värma.
Med stum rörelse betraktade Helena de älskade barnen. — Du har rätt, Alfred, — sade hon slutligen, — Gud öppnar oss alltid sin himmel i de stunder, då vi rätt minnas och älska hans son; och när böra vi innerligare göra det, än den heliga afton, då han nedsteg på jorden som vår broder, vår salighet?
