213
— Aldrig har jag heller så mycket tänkt på den gode Jesus, som i afton, då du talade med oss om honom. Om du talat hela qvällen, hade jag icke tröttnat att höra dig, — sade Afred allvarligt.
— Ja, och vet du, Alfred, hvad jag tror? — tillade Rosa. — Jo, jag tror, att, fast vi nu varit hos Anna i i köket, så har ändå mormor haft oss med sig uppe kos Gud.
— Ja, det vet jag med, och icke blott oss, utan morbror Gustaf, fast han är i Upsala, och gamla Anna, så sotig hon står i köksspiseln.
— Nej, Alfred! Se, icke fick då Anna komma dit, så länge hon var så svart och ful; men se'n hon var ren och omklädd och började sjunga så vackert på den der julpsalmen, då var hon så söt, att Gud nog kunde se på henne.
Fru Werther log och förklarade renheten i en skönare betydelse.
— Ack, mormor lilla, hvad Anna har berättat oss mycket i qväll, — började åter Rosa, — huru du var liten och hette fröken Lena, huru roligt du hade om julaftnarne, att du fick julklappar och ett stort ljus med många små ljus på, och så mycket russin och mandlar och bröstsocker och en gran, som var full med ljus och gubbar och äpplen och guldpapper. Ack, mormor lilla, hvad du måtte haft roligt!
— Men kanske hade icke du en så god mormor som vi? — utbrast Alfred.
— Men ser du, Alfred, om vi nu hade ett julbord midt för vår goda mormor, då hade vi ändå roligare än nu.
— Herre min Gud, så mörkt det är på sjelfva juafton! — utbrast nu gamla Anna, som helt oförmodadt inkommit. — Ingen tager heller å det enda ljuset, — tillade hon och upplyfte handen, för att göra det; men handen darrade, och ljuset slocknade.
