218
Högt upplästes nu de kära raderna, detta den barnsliga kärlekens sköna språk. Klara tårar fuktade moderns kind, och hon satt länge med händerna sammanknäppta, sedan hon slutat läsningen.
— Anna, hjelp mig tacka Gud för ett sådant barn! — sade hon slutligen; men Anna klagade öfver det starka ljusskenet och satte begge händerna för ögonen.
— Jag skall helsa er från morbror, mina små, — sade nu mormor till barnen, som vid julbordet voro sysselsatta att tömma sina thékoppar.
— Kommer han icke hit snart? — frågade begge på en gång, — Nu, just nu skulle han vara här!
— Varen glada åt allt hvad Gud och vår goda Anna i afton gifvit er! Det vore för mycken glädje att ega allt på en gång, — sade mormor med ömt allvar, just som Anna gått ut till sina små bestyr.
— Morbror kommer allt en annan gång, — sade Alfred.
— Ja, en annan gång, — eftersade fru Helena, och återseendets fröjd klappade redan i det ömma modershjertat.
Emellertid återtogo barnen sina lekar, och fru Werther läsningen af sitt kära bref. Så hade några ögonblick försvunnit, då Anna åter öppnade dörren; men de små voro så sysselsatta med julbordet och fru Werther med Gustafs bref, att de ej märkte det, ej bemärkte den höga, kära gestalt, som med gumman ingmugit i rummet, och anade icke, att Gustafs öga, mellan den skimrande grönskan, hvilade på den älskade gruppen, hvarvid det fulla hjertat högt klappade af kärlek och ren glädje.
Brefvet var åter genomläst. Dess innehåll hade utbredt en helig förnöjelse öfver fru Helenas drag, hvilkas uttryck tillkännagaf en varm, ehuru ordlös bön.
Gud välsigne dig, min dyre son! — ljöd slutligen den kärleksfulla stämman, i det hon tacksamt upplyfte de sammanknäppta händerna och det tårfylda ögat, och Gustaf,
