217
handen på gummans axel. — Det vore jag, som skulle göra dig glädje; ty det är dig jag har att tacka för allt.
— Herre jemine, om jag hörde maken! Har jag någon smula, som jag icke fått af fröken Lenas far, Gud fröjde hans själ? Och hade jag, gamla, ensamma kräk, någon fröjd i hela väla, om jag icke hade min kära fru och de små? Ha icke salig nåda sjelf klädt mej till bru', ledde icke salig lagman sjelf in mej i brudstolen, och hade jag icke då att tacka honom för bå' smått och stort, och gaf icke han mej att sitta på, när jag vardt enka? Ack, han trodde icke då, han … Men det ä' det samma, — tillade gumman och runkade menande på hufvudet.
— Åt hvem ärnar du den femte koppen? — frågade fru Helena, som nu, vid Annas anära påminnelse, ihälde théet.
— Nå, så har jag icke den gången räknat gali; men tänk, om det betyder någonting? Nådig frun förstår allt hvad jag menar?
Fru Helena drog en djup suck.
— Ja, om jag icke hade det jag har i kjolsäcken, så ville jag mest slå vad, att herr Gustaf kom hit i qväll; för när jag höll på mä grana, så knäppte dä i klaveret, som dä plå göra, när han kommer.
— Nej, Anna, Gustaf kommer icke! — utbrast modern med sorglig visshet; — men ingenting får här vara fullkomligt. Gustaf är ändå med sin själ, sina böner hos oss, — tillade hon, tröstfullt leende. — Mins du, så slutar han sitt sista bref?
— Och så slutar han säkert det här mä, — invände Anna och upptog ett bref ur sin kjolsäck.
En svag rodnad uppsteg på fru Helenas kind, då hon, glad och tacksam, tryckte den älskade helsningen till sina läppar.
— Gud ske lof, att hon fick thét i sig! — sade Anna, då hon såg, att allt annat var glömdt för Gustaf.
