Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

225

bättre Gerhards anlag och försökte göra honom sjelf uppmärksam på deras vådor.

Vid samma tid hemkommo tvenne flickor till orten från en den tiden ryktbar pension i Stockholm. Bland alla de skatter, de der hemtat, var äfven ett slags kännedom i tyska språket. Lagmannen, hvars mor varit tyska, egde en varm tillgifvenhet för allt tyskt och i synnerhet för det, som han sade, djupa, kraftfulla språket. Nu föll det lagmannen in, att Helena skulle lära det. Magistern erbjöd sin kunskap, och lektionerna börjades.

Helena lärde grundligt det germaniska språket; men småningom lärde hon äfven de första elementerna till verldens rikaste språk, det språk, hvars syntax ännu ingen kunnat uppsätta, ehuru alla, hvar och en på sitt sätt, genomgått henne.

Ingen, icke en gång Helena sjelf, anade sin våda. Lifvet syntes henne rikare och skönare; men hon hade ju också upphunnit de så mycket prisade sjutton åren. Det var ju lifvets högsta punkt, fulländningens stund; skulle då icke hjertat och pulsarne klappa högt och varmt? Men det blef snart tydligt för alla, äfven för Helena sjelf.

Bland de många tillbedjare, som sväfvade kring den sköna flickan, utmärkte sig en ung, rik grefve, hvilken förenade allt, som kunde göra honom så väl till ett ungt hjertas ideal, som till föremål för föräldrars önskningar. Det dröjde icke länge förr än han erbjöd Helena sin hand. Under en ström af tårar störtade Helena i moderns armar, och upptäckte der, hvad det i fråga varande giftermålet låtit henne förstå, att hon icke utom Werther, så hette magistern, kunde tänka sig någon sällhet.

Den goda modern delade ömt det älskade barnets smärta; men snart vaknade tanken på faderns missnöje, kanske äfven hennes eget ogillande af en sådan böjelse, hvilken hon nu kallade en barnslighet, en inbillning, som snart skulle skingras.


Högadals prostgård. I.15