226
Fadern underrättades om saken, och det adliga blodet svälde högt i hans ådror. Han talade vid Helena, som bekände allt, men tillade, att Werther aldrig förklarat henne sin kärlek, långt mindre fordrat något löfte. Detta på en gång lugnade och blidkade fadern, hvilken nu, i anseende till Gerhards Upsalaresa, utan allt uppseende kunde afskeda magistern. Modern förestälde honom väl det vådliga i att utan någon ledare skicka Gerhard till Upsala. Magistern hade så många gånger sagt, att det ej skulle lyckas.
— Det har ingen fara, min vän lilla, — svarade lagmannen. — Du har i mig ett exempel, att det går bra; och hvad det beträffar med magisterns spådom, så ligger hans egen fördel till grund för den samma. Men jag är honom för slug.
Lagmanskan suckade, men tänkte, att hennes man nog kände verlden bättre än hon.
Emellertid hade Gerhard lemnat hemmet och i sällskap med en student anländt till Upsala, för att invigas till frihetens och vetandets härliga lif. Werther hade flyttat och Helena hade insjuknat i en svår nervfeber. Huru förändradt var icke nu det fordom så glada Ekdala!
Helena önskade att få dö; men döden flydde, som vanligt, det sjelfmant erbjudna bröstet. Hon tillfrisknade småningom, ehuru aldrig mera till sin forna ostörda helsa.
Grefven skulle hafva bestämdt svar. Modern, som nu djupare inblickat i dotterns hjerta, bad, förestälde, bönföll. Helena öfverlemnade saken i sina föräldrars hand, och den arme fadern visste ej hvad han borde och skulle göra. Striden var svår; men hans hustrus böner, Helenas stilla undergifvenhet och doktorns utsago, att hon aldrig kunde öfverlefva en djup sorg, vunno slutligen seger. Vid samma tid dog Annas man, hvilken de sista åren, genom sin naturliga svaghet, sin jagt och sitt jagtsällskap och genom ett mer och mer tilltagande supande förstört
