20
— Alma! Alma! — ropade denna häftigt och lemnade på ögonblicket soffan.
— Fröken är redan långt nere på gården, — svarade fru Ringman, som nu dristat sig fram till fönstret.
— Nå min Gud, den Alma, hon uppför sig då alldeles som en obildad flicka, — utropade hennes nåd då hon såg Alma med flygande lockar och kjortel ila långt ned på gården mot de kommande. — Man lemnar nu för tiden sällan sitt förmak för att möta sitt främmande. Prestfruar gå knappt ut på trappan att mottaga sitt förnämsta sockenherrskap; men fröken Liljenstedt, hon springer så långt hon kan komma.
Vagnen stannade, och med den äfven den häftiga ordströmmen. Axel hoppade af kusksätet, och Alma ilade från Maria till honom, fattade med båda händerna hans hand, och blickade med barnslig, oförstäld glädje upp mot den vackre, vänlige ynglingen. Det var för mycket! Hennes nåd kände det, och med en bitning i underläppen inneslöt hon den sårade stoltheten.
Platsen i soffan var åter intagen, och ett tvunget leende sväfvade på de fina, litet uppbitna läpparna, då våra vänner inträdde, åtföljda af herrn i huset, major Liljenstedt, och Almas tvenne små bröder.
Helsningarne, hvilka från majorskans sida innehöllo mera stolthet än vanligt, voro gjorda. Fru Sylvén låtsade dock ej märka detta utan tog utan det ringaste bryderi plats bredvid värdinnan. En kapten, boende i granskapet, inkom i det samma med fru, tvenne barn och en bror, tillhörig de många löjtnanter, som äro fördelade i landsorterna.
Smörgåsbrickan vandrade omkring. — Nej, jag tackar, jag smakar aldrig bränvin, — sade fru Ringman, som i hela sin fulla längd rest sig för den bjudande betjenten.
— Lilla fru Ringman; men detta är likör. Hon kan utan all fara smaka derpå, — sade hennes nåd småleende och böjde hufvudet nådigt öfver divansbordet.
