21
— Det var en annan sak, — svarade fru Ringman förnöjdt och tömde i ögonblicket hela det lilla glaset.
Majorskan hade förgäfves sökt uppfånga Almas öga för att tillsända henne en talande blick. Den glada, vänliga flickan tycktes icke hafva tanke för annat än de båda syskonen, mellan hvilka hon sväfvade likt en ljusflägt; och då Maria, som varseblifvit fru Ringman i kakelugnsvrån, förbarmat sig öfver den ensamma, blef Axel enda föremålet för Almas uppmärksamhet. Hon hade så mycket att berätta om blommor, foglar och sina små framsteg i musik och teckning.
— Ack, om bonne amie vore hemma, så kunde jag få spela mina quatre mains för Axel, — sade hon lifligt.
— Kanske kan jag få spela dem med Alma? — svarade denne.
Modern hörde de sista orden, men trodde ändå knappt att hon hört rätt; ty huru vore det möjligt, att studenten Axel Sylvén kunde glömma fröken Liljenstedt för barnet, det forna barnet Alma? Hennes nåd gaf Alma en vink att följa sig ut; Alma rodnade och lydde.
Då det vanliga: — det är serveradt! — fått alla gästerna på stående fot, återkom majorskan, men utan Alma.
Genom en annan dörr hade den stackars tårögda flickan insmugit i salen, der hon stälde sig mellan sina bröder.
— Får jag ej bedja fröken Alma blifva min bordsgranne? — frågade löjtnanten artigt, och på en vink af mamma satte hon sig vid hans sida; men o ve, studenten blef af våda hennes andre granne!
På Axel vågade ej Alma se, ehuru det tydligt syntes huru gerna hon skulle gjort det.
— Är fröken Alma ond på mig? — frågade han slutligen sakta.
O, hvad detta »fröken» gjorde ondt i det goda, barnsliga hjertat! Alma höll så innerligt af Axel. Hon hade på
