242
ofta en medvetandets stråle genombryta töcknet i hennes själ.
En dag stod hon med honom vid stranden, der hon tagit afsked af sin man. — Gustaf, i dessa vågor ville jag bädda min graf! — utbrast hon; — men då kallade de mig sjelfmörderska, och då ville kanske icke Gud och Gottfried känna igen mig, och dock, hvad det vore skönt nu! Det bränner så i hjertat, — tillade hon och sträckte armarne mot den glänsande hafsytan, hvilken i samma ögonblick mottagit henne i sitt sköte, om hon ej sjunkit i Gustafs famn.
Det var Gerhardinas sista vandning. Hon sjuknade i en häftig feber, i hvilken hennes stilla, själlösa sinnesstämning öfvergick i ett vildt raseri.
— Gode Gud, låt henne ej dö i detta tillstånd! — bad under tårar den arma, bedröfvade modern; och himlen hörde hennes bön. Gerhardinas sista dagar voro stilla. Själens ljus hade åter uppgått för att lysa afskedets stund.
— Godt är allt, hvad han gjorde! — sade den fromma, kämpande Helena, der hon, nedböjd vid den dödas säng, förde den ännu varma handen till sina läppar.
— Jag kommer snart efter, — sade gamla mormor och höjde en bedjande blick mot Gerhardinas hem.
— Ho ä vackrare der ho nu ligger, än ho va på sin bröllopsdag, — sade Anna och brydde sig ej att tala om orsaken till de varma tårar, som nedföllo på Gerhardinas täcke.
Gustafs sorg var djup. Han hade ej så länge åskådat det sönderslitande i den bortgångnas själsförmörkelse. Systern, den enda, den kära; de sista ögonblicken, de lugna, de klara, stodo så saknande för hans själ, och han kände ett tomt rum i hjertat.
Mormor hade ej bedt förgäfves. Hennes stoft följde Gerhardinas till grafven, och hennes sista suck var välsignelse öfver den ömma, tåliga Helena, som för ett ögonblick tycktes nedböjd af sorg.
