243
Nu framkom Anna åter med sitt förslag; och Gustaf, som visste huru nyttigt det vore att lemna de ställen, der minnet brutit sina tårstänkta grafblommor, gillade det fullkomligt. Helena var äfven nöjd dermed, och saken var afgjord.
Innan Gustafs afresa hade Helena inträdt i den nya boningen. Den lilla björk- och ekkransade hyddan låg der så vänlig och solbelyst, när Helena, med Gustaf och sina små älsklingar, i nämndemans högtidsvagn stannade på den rensopade gården. Anna stod vid grinden och neg så hjertligt rörd i sin snygga drägt. Glad öppnade hon dörren, och trefligare syntes sällan ett rum, än det, hvari Helena nu inkom.
Väggarne voro nystrukna och täflade i hvithet med de nyss uppsatta gardinerna, under hvilkas litet stela draperingar höjde sig brommande balsaminer och geranier. Helenas möbler voro af Gustaf väl ordnade, och öfver sängen hängde ett Jesushufvud, måladt af Gustaf. Kring den nystrukna spiseln krökte sig en doftande krans af nyponblommor, och från dess björkklädda fond jamade den grå katten sitt »välkommen!»
— Ta' nu öpp ett språk, fröken Lena lila! — var det första som Anna sade, i det hon framförde Helena till ett litet bord, på hvilket låg en tillsluten bibel. Helena öppnade med stum andakt den heliga boken.
— Just der höll fröken Lena tummen! — inföll Anna och påsatte glasögonen. — Ack, Herre Gud, va' dä icke dä jag visste! Står nu icke här: — Dina sorgedagar skola hafva en ända!
Tacksamt rörd slöt Helena den goda gumman i sina armar.
Fyra år hade Helena tillbragt i Annas hydda, der, oaktadt de fromma bönerna, de gemensamma ansträngningarne, bekymret ofta varit en sorglig gäst. Helenas svaga helsa hade mycket varit orsaken dertill.
— Guds ord ljuga aldrig! — sade Anna, när en solstråle genombröt mörkret. — Kom i håg Guds löfte! —
