Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

251

bruddrägt. — Ack, hvad den klär dig! — sade Maria, då hon satte Högadals vackra kyrkkrona i Charlottes mörkbruna lockar. — Men jag tror, att du är ändå sötare nu, — sade hon, då hon försökte den lilla småtäcka nattmössan, med sina spetsar, sina skära bandrosor.

— Att jag kan vara så barnslig! — utbrast Charlotte och aftog mössan. — Men när man älskar, så blir man behagsjuk, ty man vill i allt behaga; och när Landers säger, att någonting klär mig, så blir jag så glad, att jag derför ville tacka Gud.

Nu tycktes en allvarsammare sinnesstämning intaga Charlottes själ. Hon satte sig till hälften afklädd i ett soffhörn och lutade hufvudet mot handen.

— Ack, att alla vore så lyckliga som jag! — utbrast hon slutligen och sammanknäppte händerna, under det att klara tårar nedföllo på den blottade halsen. — O, min Gud, måtte jag kunna vara nog tacksam!

Maria hade sakta nalkats Charlotte, hade nedböjt hennes hufvud mot sitt bröst.

— Ack, Maria, när får jag se dig så lycklig? — utbrast Charlotte, efter några ögonblicks tystnad.

Aldrig! — suckade Maria och gömde de varma tårarne bland Charlottes upplösta lockar. — Så trodde äfven jag en gång, — sade Johanna; — men nu tror jag, att allt är möjligt för Gud.

Maria svarade icke, men räckte, utan att upplyfta hufvudet, sin hand åt Johanna, som tryckte den mellan båda sina. En lång tystnad inträdde.

— Hvad jag illa uträttat mitt uppdrag! — sade slutligen Johanna. — Adolf ålade ju mig att icke låta dig sitta länge uppe i afton; derför, söta Charlotte, lägg dig; eljest skall jag antingen säga en osanning eller få bannor af min kusin.

Charlotte måste lyda. Hon lade sig, sedan hon innerligt slutit de begge vännerna i sin famn. Hon som-