252
nade snart, under det att de hvita händerna voro sammanknäppta öfver bröstet.
— Nu är du väl mycket lycklig, Johanna? — sade Maria, sedan de båda flickorna nedsatt sig i soffan. — Åtminstone är du älskad med en kärlek, som jag fordom icke tilltrott Lemner?
— Ja, Maria, du, som skapat min lycka, det är så ljuft att säga dig, att jag är lycklig. Min lycka synes mig ofta ännu såsom en dröm, från hvilken de härligaste illusioner skilt sig. Jag älskar Lemner med hela mitt lifs enda trogna kärlek; men för dig, endast för dig, vill jag säga det, att vår långa skilsmessa, den flägt af ett högre lif, som under den genomträngt min själ, har upplyft mig öfver honom. O, det var en tid, då jag såg upp till honom som till ett högre väsende; han var mitt högsta, jag fordrade intet mer, och ett lif med honom hade varit en himmelsfärd. Jag är icke otacksam, du vet det, Maria; men om jag nu kunde bortbyta hans rikedomar mot en högre lyftning i hans själ, o, då vore mig dagligt bröd med honom mer än det prunkande öfverflödet. Men jag förstår Guds mening; han uppfyller vår själs innerligaste önskan först då vi i hennes uppfyllelse upptäcka de brister, utom hvilka han skulle blifvit vår afgud, — tillade hon med veknande röst. — Han är dock min Johan, min vårdags sköna, om än bleknade drömbild. Han är så god, så ädel. O, att jag rätt kunde tacka Gud, rätt bedja honom om hjelp att göra honom så lycklig, som han hoppas och förtjenar blifva det!
Nu, Maria, har jag infört dig i det heligaste af mitt hjerta; låt äfven du mig inblicka i ditt?
— Du har ju en gång skådat dit in; du mins väl huru der inne såg ut, — svarade Maria med ett vemodigt leende.
— Ja, och det är sig likt?
— För evigt.
— Är du säker på hans tro?
