263
Kalaset med sin lifliga bal, sina af glädje och smärta klappande hjertan, var förbi. O, hvem räknar alla de ljufva ögonblick, Axel der njutit! Sylvéns resa var i anledning af en utaf borgmästaren tillstäld déjeuner uppskjuten till trettondedagsafton. Prosten var just icke synnerligt nöjd vare sig med uppskofvet eller dess anledning; men hvad ville han göra emot så många böner, så mycket öfvertalande?
Fast det heter, att bjudningen är för de nygifta, så ser jag nog, hvilken som är egentliga orsaken, — sade prostinnan; — och det skall jag säga dig, Sylvén, att en sådan måg är icke att förakta.
— Hjertandes, mitt herrskap, om det icke blir ett kalas, som duger, — sade moster Lovisa och bjöd svåger en pris ur den blanka dosan; — ty fast han sade, att, om herrskapet öfverser med alla brister, som finnas i ett ungkarlshus, så har han, min sann, så stält till för sig, att det just icke är ett ungkarlshus; ty hon må då vara annars huru …
Nu öfverfölls prostinnan af en så häftig hosta, att Lovisas mening försvann under hennes starkaste utbrott.
— Jag begriper icke hvad som kom i halsen, — sade prostinnan slutligen och återhemtade sig.
— Hjertandes, om jag det heller begriper; men häftigt kom det, så att jag icke fick tala till punkt.
— Huru i Guds namn, Lovisa, så du höll på att skämma bort hela saken! — sade Hedda halfhögt, då ett ovanligt buller några minuter derefter drog prosten till fönstret. — Sådant är det värsta Sylvén vet.
— Ja, kära du, men hela sta'n vet den saken.
— Ja, och många prester bli ju också bjudna till honom, — inföll Hedda, med en liten blinkning till Lovisa, just som hennes man återkom till soffan.
Emellertid hade den lyckliga prostinnan fått inkomma i Brenners hus, der allt var smakfullt och lysande, så i afseende på möblering, som ordnandet af déjeunern, och
