264
der det syntes, som moster Lovisa sagt, att han så stält till för sig, att det icke var som ett vanligt ungkarlshus med sitt virrvarr och sina stridigheter. Öfver allt såg man den ordnande handen, ehuru han för dagen anmodat fru Landers att vara värdinna.
Tydligt visade borgmästaren, att Maria var dagens gudinna, ehuru hans utmärkelser icke liknade dem, hon på kalaset vid Lundafors mottagit af den dagens värd. Maria var, som alltid, enkel och vänlig, och i den qvinliga finhet, hvarmed hon undandrog sig Brenners artigheter, låg något så mildt, att man lika väl kunde anse det härleda sig af blygsamhet, som af bristande sympati för den outtröttlige älskaren.
Det så mycket besjungna ungkarlslifvets glädje och frihet elektriserade sig till borgmästarens främmande; ty gladare var intet af de många kalasen.
— Hjertandes, min käre, vackre Axel! — utbrast moster Lovisa midt under det gladaste skämt, och drog Axel med våld ifrån Rosa, — Jag får väl aldrig mera nåd inför dina ögon?
— Hvad menar moster? — frågade Axel på en gång förvånad och missnöjd.
— Hjertandes har icke pojken redan tagit kyrkmin på? Då törs jag väl icke fram me't.
Leende bad Axel, att hon nu ville förklara sig.
Hon berättade då, att hon, postdagen förut, mottagit ett bref till Axel, hvilket hon då lagt i en låda, der det sedan blifvit alldeles bortglömdt.
— Å, icke annat? — svarade Axel. — Det kan gerna ligga der så länge; ty det handlar hvarken om penningar eller kärlek, och är således ej af särdeles vigt.
Axel, som i samma ögonblick mötte Marias mildt förebrående öga, tillade rodnande: — ehuru jag medgifver, att det finnes ett tredje, som kunde gifva brefvet ett högt, föga underordnadt värde; och kanske är det just detta, som moster gömt åt mig? — Men moster var i ögonblicket
