Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

265

försvunnen, och först efter en fjerdedels timme lemnade hon Axel sitt bref.

— Besynnerligt! Gustafs stil och W—s stämpel! — utropade han, i det han mottog det tjocka brefvet.

En hög rodnad betäckte Marias kinder, och med möda kunde hon fortsätta sitt samtal med borgmästaren. En ljungeldsstråle blixtrade i Brenners mörka öga.

— Om denna besynnerlighet kan jag upplysa, — sade han, vänd til Axel, — i fall det är fråga om din vän Werther!

— Ja, om hvem annars? — svarade Axel stolt och upplyfte hufvudet, sårad af det förakt, med hvilket Brenner utsagt Gustafs namn.

— Han följde med min bror hem till sin mor sjelfva julafton, — återtog Brenner med sjelfbeherskning. — Min bror, som genom ett mångårigt vistande utrikes, blifvit främmande för sitt hemlands språk och seder, och i Upsala, dit han anländt några dagar före jul, måste lemna det ressällskap, som från Rom följt honom, önskade någon ersättuing på vägen mellan Upsala och Tjust, hvarför han derom anmodade Werther, med löfte om fri resa, hvilket denne naturligtvis antog.

— Det öfriga har jag här, sade Axel, visade på brefvet och utgick i ett annat rum.

— Bor herr borgmästarens far i grannskapet af fru Werther? — frågade prostinnan, lika mycket för att få några upplysningar om henne, som för att afvända Brenners uppmärksamhet från Maria, hvars förlägenhet stigit till sin höjd.

— Ja, det är just på mina föräldrars egendom, som hon bor. Jag känner henne således ganska väl, ehuru hon aldrig finnes i något sällskap. Stackars gumma, det måtte i sanning vara hårdt och förödmjukande att från den egendom, hennes far rådt om, nu mottaga några nådesmulor, hvilka likväl ej äro tillräckliga till lifvets nödtorft, —