Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

270

och arbete, och för ledsnaden hade hon ingen stund öfrig. Hvad som ändå hos henne var det mest älskvärda, var den rörande tacksamhet, som uppenbarade sig i hela hennes väsende, icke blott mot hennes man, utan mot — alla. Det var som ville hon till hvar och en afbörda något af den ljufva förbindelse, hvilken hennes oförmodade lycka gifvit hennes hjerta. Också blef hon älskad af alla, och af brukspatronen förgudad, ja, nästan tillbedd.

— Är du redan åter inne, min söta Johanna? — sade Lemner, som nu inkom i kabinettet, der hon höll på att sätta fransarne på ett par mörkröda muddar.

— Jag hade så brådt om att sluta de här till din resa, — svarade hon med ljuf vänlighet, i det hon fattade sin mans händer och påsatte honom de fullbordade muddarne.

— Ack, hvad det ändå är godt att hafva en liten gumma, som värmer både kropp och själ! — sade brukspatronen och kysste hjertligt Johanna, i det han ömsom betraktade henne och hennes lilla oförmodade gåfva. — Nu förstår jag, hvarför jag förr jemt frös om armarne, och hvarföre jag hade så ledsamt på mitt vackra Lundafors, utom de stunder, då jag hade främmande eller satt och bläddrade i bruksböckerna, — tillade han och vandrade fram och åter på golfvet.

— Johanna! — utropade han häftigt och stannade framför sin hustru, — jag ger dig en kommission, den du icke får glömma, att sjelf lägga det här brefvet i väskan om torsdag.

— Hvad betyder detta, Johan? — utbrast Johanna, hastigt uppspringande, då hon såg namnet Waltrén på utanskriften.

— Du är ju icke nyfiken, min lilla Johanna? — svarade Lemner skämtande.

— Jo, nu är jag det! Säg, o, säg mig, hvad innehåller detta? — utbrast hon med en hos henne ovanlig häftighet.