Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

269

Tjugonde kapitlet.

På Lundafors strålade den klara vintersolen in genom de de höga fönstren, och utbredde ett slags förtrollande glans öfver den långa raden af de nästan furstligt möblerade rummen. Gården låg snöhvit, med sina nyskottade vägar glittrande af de oräkneliga stjernor, dem solstrålarne antände på de stora snölanden, och hvilket så härligt belyser och upphöjer ett vinterlandskap.

I ett litet kabinett, som utgjorde det innersta rummet af den långa våningen, finna vi Johanna, nu mera egarinna till det präktiga stället, i en enkel morgondrägt sittande på en liten mjukkuddad soffa, framför hvilken stod ett sybord med en broderad nyckelkorg, några tillslutna böcker och en mängd tillklippta löskragar.

Johanna hade nyss återkommit från sin morgonrund; det vill säga besöken i kök och handkammare, der hon utgifvit och ordnat allt, som erfordrades för dagen; ty Johanna var icke en af de fruar, som tro, att en matmoders enda pligt är att i förmaket mottaga sina gäster och att låta föra sig till bordet af dagens förnämsta kavaljer. Djupare hade hon uppfattat det husmoderliga kallet, och dess utöfvande utgjorde hennes verkliga fröjd. Hon delade sin tid mellan sin man, sitt hushåll, läsning