273
om jag den dagen en half timme fått tala vid dig, så hade jag velat gifva mycket.
— Tror du icke, att jag förstod din längtan, och att jag så gerna velat skilja mig från det brokiga vimlet och i stilla ro sluta dig till mitt hjerta; men din mor bevakade oss, då mina pligter som värdinna något ögonblick lemnade mig.
— Ack, hvad du var söt den dagen, fast jag icke fick tala vid dig? — utbrast Maria hjertligt; — också voro alla förtjusta i dig. Till och med majorskan hade intet att anmärka.
— Hennes omdöme är mig nästan likgiltigt; men nog skulle det mycket glädja mig, om mina gäster förstodo huru väl jag menade, och att dagen icke syntes dem för lång. Men till ämnet, Maria! Huru stå affärerna med Brenner?
— Bra och illa, Johanna. Du såg, huru han här förföljde mig liksom en ond ande. Hvarje ord var en kärleksförklaring. Jag låtsade icke förstå honom. Han anklagade mig för grymhet, alldeles liksom han instuderat rolen af en förtviflad romanhjelte. Han följde oss hem, som du vet. Dagen derpå tog Axel honom med sig bort tidigt på morgonen, och de återkommo icke förr än sent på aftonen. Andra förmiddagen ville mamma, att jag ingenting annat skulle göra, än hålla honom sällskap, ehuru vi den dagen skulle hafva så mycket främmande till middagen; men jag var i köket och vid dukningen som vanligt. Som du kanske minnes, förde han mig äfven då till bordet, och förföljde mig hela dagen med sina ledsamma artigheter. Han hade så stält till, att en af hans bekanta skulle hos oss göra honom ett besök, hvarför, om du påminner dig, han icke följande dagen gjorde ressällskap med de andra stadsborna.
Morgonen derpå, då mamma och jag varit bittida uppe för att ställa i ordning, skulle jag gå upp på min
