274
kammare, för att kläda mig till kaffebordet. Det var icke väl gjordt, förr än jag hörde en sakta knackning på dörren. Axel brukade ofta om morgnarne göra så. »Du är välkommen!» svarade jag och rörde om elden i kakelugnen, då i samma ögonblick Brenner stod framför mig.
— Jag trodde, att det var Axel, — sade jag med darrande röst, och kände, att jag blef lika röd som de glödande kolen.
— Det är också en Axel, — sade han med en blick, som jag aldrig kan glömma.
Ögonblicket, det fruktade, var kommet, då ett afvisande icke mera var nog. Han talade i så ömma, innerliga uttryck, att jag förlorade modet. Jag kunde icke svara. Min tystnad uppmuntrade honom. — Det gör mig ondt att jag skall synas er otacksam; men jag kan icke dela er kärlek! — sade jag slutligen.
— Har då redan ormen försåtligt insmugit sig i paradiset? — utropade han med ögon blixtrande som ljungeldsstrålar. Nu var jag ej längre vapenlös; han hade sjelf gifvit mig vapen. Jag glömde din varning, Johanna. — Jag glömde allt, utom min outplånliga kärlek och hans dyra, förolämpade föremål.
— Och denne lycklige, åt hvilken ni vill offra ert lif, är han också värdig detta offer, och skall han kunna gifva er framtid den sällhet, den glans, ni med så mycken rätt kan fordra? — sade han med ett hånande löje.
— Jag har aldrig vågat tänka mig en framtid med honom, — svarade jag; — men att helga honom mitt hjerta, min kärlek, mina tankar, ja, hela min lefnad, skall dock blifva min själs, mitt lifs enda, högsta sällhet! — Och nu — nej, jag vill icke minnas hvad han sade; icke den demoniska eld, som ljungade ur hans öga; och ändå, jag kan icke glömma det, och det är liksom en hemsk röst hviskade inom mig, att i detta ögonblick tändes en afgrundsgnista i hans själ, hvilken ej slocknar förr än han, lik en vådeld, härjat och förbränt vår kärleks paradis!
