275
— klagade Maria, och heta droppar nedströmmade på det suckande bröstet.
Sedan Johanna försökt öfvertyga henne om orimligheten af denna mörka aning, och hon något lugnat sig, började hon åter:
— Slutligen utbrast han triumferande: — Öfver er hand kan ni må hända icke bestämma med samma frihet som öfver ert hjerta. Denna gåfva är väl icke den största jag eftersträfvat; men jag är nöjd med denna, blott ni är min och att ni aldrig … Han tystnade; men hans öga talade den förskräckliga meningen till slut.
— O, hvad jag nu bad innerligt, bad, att detta allt måtte blifva en hemlighet mellan oss, samt att han icke hos mina föräldrar måtte anhålla om min hand! Men det var omöjligt; vild och darrande ville han genast ila till dem. Med outsäglig ångest försäkrade jag honom, att min far ännu ej var uppstigen. Han besinnade sig några ögonblick, hvarefter han återtog de ömma bönerna, de ömma blickarne, och var nära att sluta mig i sin famn; men jag öppnade dörren, störtade ut på vinden, der jag mötte Axel. Jag bad honom gå in till Brenner. Axel frågade mig hvad som fattades mig; jag svarade ej, jag var redan utför trappan.
— Hunnen till pappas dörr, lade jag handen på låset; men nu var modet borta, och jag var nära att nedsjunka. Slutligen, med en ansträngning, som hotade att spränga det arma bröstet, öppnade jag dörren, och med ett snyftande »förlåt mig!» nedsjönk jag, omfamnande hans knän. — Hvad fattas dig, min Maria? — frågade min förskräckte far, och gömmande mitt ansigte i hans händer, upptäckte jag för honom hela mitt olyckliga hjerta. Vänligt upplyfte han mitt hufvud och talade till mig med en kärlek, som endast i himlen kan hafva sin motbild. Han sade mig, att han länge anat min kärlek; och jag sade honom, huru mången gång bekännelsen derom sväfvat
