284
pjeser äro Hamlet och Nya Garnison. Så olika? tänker du, ty jag vet, att du läst båda; men, ser du, jag har en att gråta och en att skratta åt. När de kungliga äro på spektaklet, ser jag likväl nästan mera på dem, än på scenen; ty utaf allt hvad jag sett här, intresserar kronprinsen mig mest.
Nå, det var sant, jag tyckte, att jag såg Axel på gatan här om dagen, då jag skulle gå till Lindblad. Han gick före mig i Kyrkbrinken, och jag gick så fort, att betjenten, som jag jemt skall draga efter mig, bad mig icke springa. Ondt gjorde det också i bröstet, ty min nya sidenpels sitter åt så hårdt, att jag knappt kan andas; men jag kände det ej mycket. Han gick in i en bokhandel. Jag besinnade mig litet, hvarefter äfven jag gick dit in. Mamma hade bedt mig fråga efter modern lektyr. Icke hade det blifvit den dagen; men jag var så glad att hafva ett ärende, ty att se Axel så nära och ej få råka honom var omöjligt. Det hade icke heller du gjort, Maria. Nå, jag kom in, frågade efter god lektyr, modern kunde jag ej säga. Sedan jag litet bläddrat i en mängd böcker, vågade jag upplyfta ögat, för att söka hvad jag egentligen sökte: men ingen Axel fans der. — Här är verkligen en mängd att välja på, — sade den, som tillburit mig den stora packan, då han såg att mina ögon voro fästa på en dörr vid slutet af rummet. Jag väntade, jag bläddrade, men ingen Axel kom; och sedan jag valt en bok, som mamma genast sönderref till papiljotter, så måste jag gå. Hela dagen var tråkig och lång; och vore jag icke — kalla mig ej egenkär — Lindblads gunstling, så vet jag icke huru det hade gått för mig, ty både takt och öra och mekanik hade jag qvarlemnat i bokhandeln. Ack, Maria, kunde väl Axel vara i Stockholm och icke söka upp oss? Jag sade honom så noga gata och husnummer. Kanske tror han, att jag blifvit bortskämd, och vill derför icke se mig; men säg du honom, Maria, att jag icke är det. Säg honom, att, då du ännu håller af mig, så måste äfven
