Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

25

— Ja, i synnerhet när de se ut som dessa, — svarade brukspatronen och räckte majoren handen.

— När kom du hit?

— För några minuter sedan.

Majoren bad nu Lemner följa sig till de andra herrarne, och ehuru han icke med synnerligt välbehag mottog förslaget, så måste han dock lemna salongen.

— Skola vi ej gå ut litet? Det är ju rigtigt synd att sjelfva midsommardagen sitta mellan fyra väggar, — sade Alma, sedan gravyrerna voro genomsedda.

Alla gåfvo ett lifligt bifall åt Almas ord, utom Gustaf, hvars öga, ännu hänryckt, liksom sammansmält med den nästan himmelska blick, hvarmed ynglingen beskådade den sköna älskarinnan, som leende inslumrat med hufvudet hvilande på hans knä.

— Var äfven litet hos oss! — bad Maria vänligt.

Gustaf såg upp, men med en blick så underbar, att den kom Marias hjerta att klappa. Och i samma ögonblick stod äfven han färdig till utvandringen.

— Vi gå ut litet, mamma lilla, — sade Alma vänligt bedjande.

— Litet musik måste vi först höra, och sedan deltaga vi alla i promenaden, — svarade modern med ett eget leende. — Du har ju en mängd nya noter, hvilka säkert äro obekanta för herrskapet; låt oss höra något af dem.

Alma öppnade genast instrumentet och bläddrade i det stora notförrådet med en blick på modern, hvaruti man kunde läsa: — Hvad skall jag spela?

— Börja med uvertyren till Robert, — svarade mamma, som rigtigt uppfattat frågan.

Musiken började. Alla tego; till och med fru Ringmans tunga fick sig en liten nyttig hvilostund. Men hastigt brusade till de vackra tonerna ett stormigt ackompanjemang uppstämdt af de fyra instörtande gossarne, majorens