24
hvilken ofta förenar dess olika medlemmar i glädje och skämt.
— Hvad är det, som så har förtjust Gustaf? — frågade Axel, seende vännen fördjupad i åskådandet af en gravyr.
— Kom sjelf hit och se, — genmälte Gustaf, dock utan att vända ögat från de kära bilderna.
Alla omgåfvo nu ynglingen och hans förtjusning.
— Ack, det är den der; ja, han är så vacker! — utropade Alma lifligt, — Jag har så många gånger sett så länge på honom.
— Dock säkert utan att fullt förstå hans skönhet? — inföll Gustaf med eget uttryck i röst och blick.
— Det är visst sant. Jag är barn, och kan ej fullt förstå något, men kan dock tycka, att mycket är vackert, — svarade Alma med barnsligt behag.
— Det är ett älsvärdt barn, — tänkte Axel och såg bifallande på den anspråkslösa flickan.
Det blef ett ögonblicks tystnad.
— Säkert besjunger du dessa älskandes lycksalighet, innan du skrifver den tjugufemte juni? — sade slutligen Axel halfhögt till Gustaf.
— Mindre har jag skrifvit för; ty något skönare såg jag aldrig än, — genmälte Gustaf.
— Ack, hvad det måtte vara ljuft att ega en så härlig talang! utbrast Maria med värma. — Finge jag önska mig någon, så vore det den, att på duken kunna återgifva och fasthålla bilderna i min själ.
— Då är det väl bättre att köpa taflor, än att sjelf göra dem. Ett sådant arbete fordrar mycken tid, mycken möda, och är, om jag får säga min tanke, icke nog propert arbete för små, hvita fruntimmersfingrar, — yttrade brukspatronen leende, i medvetandet att hafva talat visdom.
— Nå, se brukspatron Lemner! — utbrast majoren, som nu inkom. Välkommen, min bror! Du trifves, som vanligt, väl bland Evas döttrar.
