Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

289

— Mamma, ack, mamma, se så rart främmande vi ha! — utropade Alma, jublande af glädje.

Majorskan vände sig om, och, vare sig af det beröm spegeln nyss gifvit henne, eller att hon för ögonblicket gladdes att se någon från hembygden, nog af, hon helsade Sylvéns artigt, nästan hjertligt.

Sedan samtalet en stund afhandlat hufvudstad och hembygd, tog Alma Maria med sig i sin kammare, genom en tapetdörr skild från salongen.

Nu kom flickornas egentliga högtidsstund. De hade så mycket att säga hvar andra. Alma var i synnerhet outtömlig. Promotionen var dock början och slutet.

— I dag äta ni middag hos oss, så fara vi på eftermiddagen till Djurgården, och i morgon gå vi åt kyrkan, så får du höra Wallin. Om måndag skola vi se allt, som kan medhinnas; och tisdagen — och tisdagen! — fortfor hon och sammanslog de små händerna, — då gå vi på samma ångbåt till Upsala, och der möter Axel oss vid stranden.

Under dylika samtal försvann tiden tills majorskan ropade. — Jag är icke nöjd med att så litet få se mamsell Maria, — sade hennes nåd, då flickorna åter inträdde; — i synnerhet som ödet nekar mig att länge få ega denna vackra anblick.

Alma såg förvånad på sin mor, hvilken med en hemlig blinkning fortfor: — Ack, att vi just i dag äro engagerade; eljest hade ingenting kunnat beröfva oss det nöjet att passera dagen med herrskapet.

Alma blef blodröd i ansigtet, och prostinnan, som sett blinkningen och kände hennes nåd, försäkrade, att de blott ärnat göra ett kort besök, emedan de ville använda den korta Stockholmsvistelsen att bese allt, som de möjligtvis kunde medhinna. Prosten beklagade, att han ej fått råka

Högadals prostgård. I.19